varje gång jag oroar oss för att vi faktiskt är i slutet av tiden (försöker komma ihåg om dessa wackaloons har uppfödt sin röda kvig än, och sedan början, löjligt, att undra vad exakt skulle Var det bästa att bära på apokalypsen – säkert skulle det behöva många fickor, och självklart om du står inför apokalypsen, skulle du inte bryr dig om eventuell lungcancer, men kunde använda asbestduk … och skulle vara med Matchy-matchy?) Jag kommer ihåg det, även om vi snabbt närmar oss tiden för topp allting; Det finns tröst; Även om världen går ner kan vi göra det bästa av det som fortfarande är runt.
Som till exempel internets. Vilket låter mig, med klicket på flera knappar, bläddra igenom en utställning från Met tillbaka 2002 – Blithe Spirit: Windsor Set, och se en annan gångs klänningar när vissa hade det att det inte fanns någon användning planering för nästa år , mycket mindre nästa årtionde; En tid då de skulle festa som det är 1939.
Det överraskar mig alltid att bara elektroner kan lyckas bära sådana skatter till mig genom ledningar och vågor; Skatter nästan som efemeriska som de elektronerna. Hur osannolikt, hur löjligt! Vilken petite main i Vionnets studio skulle tro det, om hon fick höra att någon amerikansk kvinna skulle, sjuttio år i framtiden, titta på den här klänningen – i princip via telefon? Hon skulle hålla dig med en stift och berätta för att sluta slösa bort sin tid. Kvinnan för vilken den här klänningen gjordes skulle snort – hon skulle tro att om ett år, kanske två, skulle hennes klänning vara hopplöst ur stil, och inte värt någons uppmärksamhet.
Denna klänning är svart silke satin och svart silkesnät, med paljetter. (En klänning av vått toalettpapper skulle förmodligen vara mindre bräckligt.) Och ändå – det är fortfarande här. Dess tillverkare är borta; Dess bärare är borta; Varje man som guidade det genom en foxtrot, långt borta: men det är fortfarande här. Fortfarande här, och eftersom det är i ett museum, säkert och skyddat från allt från överflödig fuktighet till våldsamma videospel, kommer vi att fortsätta att vara här, och genom olika generositeter och någon mycket smart teknik, kan vi våra mässingsperiscoper utanför våra dagliga problem Och bara, för ett ögonblick, titta på det.
Det kan tas (svarta fåglar, så illa omöjda!) Som en Memento Mori, men det kan också tas som typ av defiant monument: Om något så delikat kan följa en sådan hemsk historia, varför borde vi inte? Jag skulle vilja kalla detta till en omvänd Ozymandias; Ingen “titta på mina verk, du mäktiga och förtvivlan!” Men istället en lugn inbjudan att glädja sig.
Dela detta:
Twitter
Facebook
Så här:
Gilla lastning …
Relaterad
Den första klänningen och den sista dressmarchen 12, 2008
Hemliga liv av klänningar # 12March 16, 2007 med 29 kommentarer
Hemliga liv av klänningar vol. 8September 13, 2006